Mamma, pappa och syster har åkt till mormor på någon sorts påskmiddag. Gammelmoster, två mostrar och eventuellt en kusin ska också komma, samma personer som var hemma hos oss på påskmiddag igår. Jag väljer att stanna hemma, för jag orkar inte träffa dem igen. Jag vet att jag kommer få ta skit för det nästa gång vi ses, men det är värt en dags lugn och ro.

En av anledningarna till att jag ogilla att umgås med min släkt är att de alltid hackar på mig. Alltid finns det något att peta på, kommentera, och skämta om. För det är det de gör, de skämtar, skojar med mig. Jag är den enda som inte ser det roliga i det, jag känner mig utpekad och utsatt och befinner mig så ofta jag kan i ett annat rum för att undgå deras blickar och ord. Den där nya tröjan med luvan jag just köpt, den har jag ju inte alls köpt för att skydda mig mot regn, påpekar en av mina mostrar. Jag vill ju bara gömma mig i den, så att jag inte syns, fortsätter hon hånfullt. Det är nog inte hånfullt egentligen, men jag uppfattar det så. Hon hånar mig, utan att veta hur rätt hon har i sitt nyaste påstående.

Pikarna haglar över mig vid varje släktträff. Antingen sitter jag för mycket vid datorn, eller så är jag för osocial. Igår tuggade jag tydligen maten för snabbt. Jaha, tack för upplysningen. Jag blir uttråkad av att tugga maten lika långsamt som ni, förklarar jag och demonstrerar mitt påstående genom att tugga maten jag har i munnen onaturligt långsamt. Lite som en ko, som idisslar. Vad är det du har bråttom till, undrar min moster som om hon inte hört vad jag sagt. Ska du sätta dig framför datorn igen, så du slipper umgås med oss här? På 30 sekunder har hon lyckats klämma in tre olika förolämpningar; mitt alltför snabba tuggande av maten, mitt påstådda datorberoende och min asocialitet. Jag slår ner blicken och mumlar något ohörbart, och återgår till att tugga maten i den hastighet jag alltid tuggat i. Sköt du ditt, jävla kärring, så sköter jag mitt.

Det finns alltså en anledning till varför jag ogillar släktträffar. Jag överreagerar, tolkar allting fel och tar allt som pikar. Jag går omkring med taggarna utåt, alltid redo att försvara mig, och jag har gjort det ett bra tag nu. Det börjar bli jobbigt.